Publicerad av För några år sedan kom en bild upp på min Facebook flöde. Det bestod av ett bord med vit stor duk på. På bordet låg det koraner som delades ut, helt gratis. Mellan böckerna låg det röda rosor. Fin kombination. Den första spontana tanken som kom upp var att göra samma sak, fast i min dåvarande hemstad.
Bilderna delades på en sida som kallades för ”Läs-Projektet” varav sidan kontaktades och jag bad om att få mer information. Sagt och gjort, får jag informationen om att projektet funnits sen 2011 och fanns väletablerad i 12 länder och aktiv i över 200 städer runtom i världen. I Sverige fanns projektet redan etablerad i flera städer och endast positiva inslag hade kommenterats om projektet. När frågan om målet med projektet tillfrågades, besvarades det med att det var att dela ut översättningen av Koranen på olika språk – helt gratis till våra medmänniskor i Sverige. Inget mer, inget mindre. Det lät bra. Det lät fint. Varför inte starta projektet i sin hemstad?
Under dessa premisser var jag med och startade Läs-projektet i hemstaden. Under invigningen av projektet, kom för mig då den helt okända tyska grundaren och hans kameraman till invigningen. Under den halvtimmen som de närvarade togs kort på alla som var där och jag blev tillfrågad varför vi ville starta projektet. Sedan försvann han och hans crew. Det var den lilla korta knappa stunden som vi ens var i närheten av varandra. Ingen kontakt mellan oss förekom, varken före eller efter invigningen. Det var endast den korta stunden då jag blev intervjuad och i samband med att korten togs.
Vi var stenhårda med att inte pracka på folk Koranen utan att de skulle bara finnas där, tillgängliga, för allmänheten att ta, om man var intresserad. En annan sak vi var stenhårda med var att skicka vidare alla som hade frågor relaterade till Islam, till frågarens lokala moské, annars hänvisade vi till Göteborgs Moské. Inga teologiska frågor besvarades. Tvärtom, vi strävade efter att vara professionella i vårt ideella arbete. Det enda vi skulle göra var att dela ut Koranen för dem som kom fram och visade intresse, inget mer, inget mindre. Inga andra aktiviteter förekom före eller efter projektets gång för de som var delaktiga i projektet. Vi hade heller inte i efterhand någon kontakt med de som tog emot Koranen av oss.
Som säkert många vet så bedrevs projektet mitt i det öppna Brunnsparken, Göteborg, med tillstånd av Polisen. Alla var välkomna att ta emot ett exemplar av Koranen, ibland kom de inte bara hem med en Koran utan också med en röd ros. Vi fick alltid positiva kommentarer av förbipasserande som uppskattade vårt arbete, påpekade hur viktigt det var att vi var där och beundrade vår tillvaro. Sedan dag ett har allt , från starten av projektet till projektets slutstadium skett i det transparenta och alla har varit välkomna att delta i det ideella arbetet.
På grund av olika omständigheter, bland annat tidsbrist väljer vi att lägga ner vår verksamhet. Några månader senare framkommer det i svensk media att flertals personer som varit aktiva i den tyska filialen av ”läs-projektet” anslutit sig till IS. Journalister och bloggare börjar i samma veva skriva om projektet i Sverige och lägga upp bilder på mig ståendes bredvid den för mig okända tyska grundaren av projektet.
I efterhand kontaktar jag personligen Säkerhetspolisen varav jag berättar för dem att jag ej haft kännedom om det som skett i Tyskland, tvärtom, hade vi haft det så hade vi aldrig startat projektet i Göteborg. Säkerhetspolisen besvarar med att de har förståelse över detta varav de blir tillfrågade om de hade kännedom om det som skedde i den tyska filialen av Läs-Projektet.
Säkerhetspolisen besvarar då frågan med att de inte hade kännedom om det som skedde i Tyskland och den tyska filialen av Läs-Projektet.
Hur man än vrider och vänder på det så är det hela bara så sjukt. Hur jag ska veta vad som försiggår i Tyskland förblir obesvarat. Inte ens Sveriges Säkerhetspolis hade kännedom om detta. Hur ska jag då veta det? Vi delade genuint bara ut Koranen. Inget mer. Inget mindre. Jag gick in i projektet utifrån den offentliga informationen om projektet som exponerades för mig. Att sen efter att till och med ha lagt ned verksamheten bli omskriven om den på det viset är allt annat än acceptabelt. Och ännu värre, att i samband med det, ljuga och påstå att jag varit ”öppen is-sympatisör” är oetiskt och fult.
Visst vill journalister, forskare och bloggare ha läsarsiffror, men gör det inte på bekostnad av att karaktärsmörda andra. Och visst är det för jävligt om det stämmer att det förekommit att folk som varit aktiva i Tyskland på nått sätt sympatiserat med daesh. Men att misstänkliggöra projektet som bedrevs här och att inte ta det för vad det faktiskt var är förkastligt.
Konspirationer som möjliggörs när man väljer att skriva på det viset om projektet är många och de är oftast långt ifrån sanningen.
Omar
Dagens Insikt