Publicerad av Det här är inte en text till försvar eller till attack mot någon, men vi som stödjer den palestinska frihetskampen bör tänka på ett par saker:
Vi ser idag ett folkligt stöd för Palestina som saknar motstycke i historien eller åtminstone väcker till liv det stöd som var allra störst från 70-talet och en bit in på 90-talet. Detta försätter makthavare i en position där det kan vara till fördel att med ord – notera: med ord – stötta palestinierna. Vi palestinier vet, att många staters ledare och oppositionsledare, speciellt i och omkring Mellanöstern, men i synnerhet i Europa har använt den palestinska kampen för att vinna popularitet eller ge sken av att vara en ledare för de ”svaga” och förtryckta världen över. Palestina är symbolen och har alltid varit en symbol för kampen om rättvisa i mötet med stora krafter som imperialism, kolonialism och statsfinansierat förtryck.
Vi måste därför sluta se på enbart ord för att också förstå vilka stater, partier eller andra makthavare som verkligen står på vår sida. I Europa erkänner enbart Sverige palestiniers rätt till en stat. Detta skedde, oväntat och som en chock för speciellt EU, direkt Socialdemokraterna tog regeringsmakten 2014 (det hade knappt gått några månader). Ingen annan stat erkänner Palestina i Europa. För det fick dåvarande utrikesminister Margot Wallström hård kritik och beslutet har kallats ett misstag. Det har också gjort Sveriges plats i förhandlingarna och diskussionerna på den internationella arenan svagare. Wallströms strategi och tanke var säkert att fler stater skulle se det svenska ställningstagandet som ett startskott och en dörröppnare för fler stater att följa. Vi kan konstatera att så inte blev fallet. Ingen hakade på.
Sveriges ensamma position i Europa gör att våra företrädare utmålas som ”partiska”. Jag är övertygad om att det är därför vi ser en officiell retorik (statsminister, utrikesminister med tillhörande stab och departement) från svenskt håll ständigt hamna i läget att beskriva situationen ”neutralt”, ”å ena sidan, å andra sidan”. Det upprör mig.
Min analys är att det är nödvändigt för en stat som gått så mycket längre än samtliga av västvärldens fria stater genom att erkänna Palestina, särskilt i mötet med övriga Europa, som alltså inte har gjort det. Genom att ta det stora klivet till erkännande utan att fler stater i EU gjorde detsamma utmålar Sverige som en partisk nation, och diskvalificerar Sverige från större inflytande i Palestinafrågan. Med erkännandet offrade Sverige sin naturliga plats, längst fram i ledet, när det kommer till humanitära frågor. Det har kostat en hel del, alltså. Margot Wallström var t.ex. i djup diplomatisk konflikt med Israel och dess allierade under hela sin tid som utrikesminister. All heder till Wallström som stod på sig. Det måste vi också se och stötta, vilket vi var svaga att göra.
Därför Palestinavänner, kom ihåg det här. Ord är inte värda någonting om det inte också kommer med handling. Vi kan klaga på dåliga ordval, men måste förstå att verklig handling bakom dåliga ord är bättre än fina ord och ingen handling. Läs och se igenom alla politiker som nu uttalar sig.
Vem är din vän? Den lite torra personen som inte är så bra med ord men erkänner och värderar dig, eller den personen som är överdrivet fin mot dig, för att i nästa stund prata med andra som om att du inte existerade och att du saknar värde?
Vem hade du stått upp för av dem två personerna om de hamnade i problem? Jag vet hur jag värderar saken, i alla lägen.
Vi bör ge ovillkorligt stöd till Sverige och våra delegationer internationellt, oavsett ordval. De gör det andra pratat om att göra i 73 år, men har lyckats undvika att göra maskerat i fina ord.
Så, som vanligt med Palestina, om det är media eller politik: Det är inte alltid som det ser ut. Det har historien lärt oss.
Tills befrielse och återvändo!
Mahmoud Chninou
Dagens Insikt