Polisvåldet i USA är inget nytt och har pågått sedan landet grundades. Som en av medborgarrättsrörelsens frontfigurer sa igår i en intervju med CNN, landets fundament har varit omoraliskt, dvs byggt på folkmord på urfolk och på slaveri. Rasism har aldrig varit frånvarande i det amerikanska samhället, utan en del av dess strukturer och institutioner. I princip kontrollerar ”white-supremacists” den amerikanska maktstrukturen och dess institutioner. Man ska på inget sätt låta sig luras av att några afroamerikaner, eller ”icke-vita” personer sitter som polischef, i senaten eller kongressen, eller att en afroamerikan blev president; den rasistiska strukturen är densamma. Problemet är att en del ser rasismen som ett ”undantag” i de för övrigt demokratiska och jämlika normer som råder i samhället. Rasismen som Emmanuel Eze visar i sin bok ”Race and the Enlightenment” har varit en del av grundstenarna i modernitetsprojektet. Rasismen är normen och inte undantaget. Dessutom måste rasismen ses som en del av det kapitalistiska och nyliberala system som styr världen nu, annars blir anti-rasismen enbart en reaktion på några få ”rötägg” i samhället och strukturerna lämnas orörda.
Rasismen är inte personberoende utan är inbyggt i samhällslivet, i socioekonomiska, politiska och kulturella system. Ingen politiker eller något rasistiskt parti som SD säger någonsin att ”vi är rasister” eller att vi har en ”rasistisk ideologi”. Man behöver inte vara öppet rasistisk som Trump utan kan vara en till synes neutral politiker som Bush eller Kristensson som hyllar marknaden som gör och ser människor som produktionsmedel för att reproducera rasistiska system, strukturer och institutioner. Det handlar inte om några få ”rötägg” i den amerikanska poliskåren, som SVT:s förre USA-korrespondent, Carina Bergfeldt sa häromdagen i SVT:s Agenda. Det handlar om vad Joe Feagin kallar för USA:s systemiska rasism i sin bok, ”Systemic Racism”. Det finns i första hand system, dvs. strukturer och institutioner som skapar och reproducerar rasism, och detta finns inte bara i USA utan även här i Sverige. Det är lätt för prata om det amerikanska dilemmat såsom Gunnar Myrdal gjorde och glömma det svenska samhället och dess rasistiska historia och system. Det är symptomatisk av SVT och andra medier i Sverige att bjuda in personer med titeln ”Nordamerikakännare” och fråga dem om ”vad som händer i USA”. Dessa personer som aldrig har forskat om strukturell och institutionell rasism förklarar för ”det svenska folket” vad som händer i USA. De huvudorsaker som har tagits upp av dessa experter under veckan har bl.a. varit ”att det finns rötägg bland poliser” och ”att det uppstår laddade situationer när polisen visiterar bilar där föraren är svart”. Dessa experter pratar också om rasism, men oftast förbigående och oftast i individuella termer. Intressant nog nämnde en av dessa experter slaveriet och menade att ”minnet av slaveriet lever kvar”. Slaveriet och dess föreställningar och diskurser är dock inte ett ”minne” utan existerar i samhällsstrukturen idag. Det finns en hel del forskning som visar att trots att slaveriet officiellt avskaffades 1865, finns rasism och systematisk diskriminering mot afroamerikaner fortsatt än idag. Det blotta faktum att det tog 100 år efter slaveriets avskaffande för afroamerikaner att få rösträtt är ett exempel.
Det finns idag journalister och offentliga personer som i olika sammanhang visar sin okunnighet genom att prata om ”omvänd rasism”; som om rasismen handlar om attityder och inte om maktförhållanden i samhället. För några år sedan berättade en av mina studenter som varit på praktik i ett sydamerikanskt land om den ”omvända rasismen” på sin praktik. Hon berättade att några killar och tjejer spottade mot henne, var aggressiva mot henne och bad henne att dra hem till Europa. Hon förväntade sig empati från min och hennes klasskamraters sida, vilket hon fick från några, men långt ifrån alla. Några studenter gjorde henne uppmärksam på den brutala koloniala historien som européer påtvingat dessa länder och dess folk; att den ”omvända rasismen” kunde inte användas här eftersom det var hon som var ”den privilegierade vita västerlänningen som har kommit på besök”. En annan student påminde henne om att ”om du hade klagat hos polisen, skulle de gärna hjälpa dig och gå mot dessa ungdomar eftersom de vill ha goda relationer med Europa och få utländsk valuta”. Man kan lära sig mycket om den postkoloniala världsordningen i den lilla historien och ifrågasätta den dumma diskursen om ”omvänd rasism” som oftast reducerar rasismen till individuella attityder.
Det finns idag en ganska stor medvetenhet om den systemiska rasismen bland många människor i USA som nu tagit sig ut på gatorna och vill ha ett slut på strukturell rasism och diskriminering. Men det saknas än så länge här i Sverige. Detta gjorde att förslagen som min utredning la fram 2006 för att bekämpa strukturell diskriminering och rasism ogillades av sittande regering och minister som sa till mig att ”vi förlorar valet och politiskt inflytande om vi ställer oss bakom utredningens förslag”. Med andra ord, makten är viktigare än kampen mot rasism och diskriminering. Den strukturella diskrimineringen och rasismen fortsätter både i USA, i Sverige och i många andra länder som en del av den kapitalistiska och nyliberala världsordningen. I en värld där nyliberala ”white-supremacists” har herravälde, blir politiken nyliberalismens och vithetens tjänare och politikerna dess tjänstefolk. Det är därför inte bara Trump som bär skulden för den strukturella diskrimineringen och rasismen, utan också alla länder och politiker som tjänar den kapitalistiska och nyliberala marknaden. Detta inkluderar även svenska politiska partier och den svenska regeringen.
Masoud Kamali – Professorer i sociologi och socialt arbete
Dagens insikt
