Publicerad av Angående situationen i Skurup och övriga landet med.
Om vi ska tala i termer av vi och dom. Blir ramen allt för trång. Svensken eller muslimen? Många vill få mig att välja. Sätta mig i ett fack med tvång. Men när jag hörde gårdagens förslag. Som strider så totalt mot vår grundläggande lag. Är det min svenskhet som kränks. Och jag skäms. Precis som du. Tror jag att det jag tror är rätt. ”Det finns inget tvång i religionen” (Koranen). Svensken jag är tror på samma sätt. Det finns inget tvång i våra traditioner. Bara goda intentioner. Ner sjunker stoltheten som solen. Lämnar oss i vintermörker. Bärandes offerkoftor. Med utsidan in. Taggarna utåt. Försvinn. Åk tillbaka. Vi vill inte dela vår kaka. Vi vill inte möta det som är annorlunda. Vårt sätt det enda sunda. En kolonisationsteori. En förlegad filosofi. Återfödd. Precis utanför min egen dörr.
Vi kan inte skapa en lag om hur mycket en kvinna ska visa av sina behag. Det måste ni förstå. Det handlar inte om kläder. Det handlar inte om integration. Det handlar om assimilation. Ett fåfängt försök att förinta en världsreligion. Vi skulle kunna rasa våra murar. Plocka upp stenarna. Bygga nya broar. Vi skulle i tillit kunna öppna våra armar. Låta vår övertygelse sippra in i den andra. Genom en utsträckt hand. Men syret från majoritetens tysta andetag. Matar hatets brand. Som hotar vårt stolta land.
Det handlar inte om att skydda. Bara så ni vet. Det handlar om identitet. Av det ska vi inte göra nån hemlighet. Och ni kan försöka förklä er rasism i en dräkt av nyliberalism. Men tvång är tvång. Oavsett vem som sjunger dess lovsång.
Vet ni att nästan varenda brun människa jag känner har en flyktplan. Försöker avgöra när det är dags att dra. Lämna stan. Ett land man flyr från och inte till. Är det vad vi vill. Då får vi ha allt för oss själva. Det kostade oss bara vår själ. Sverige åt svenskarna. Men vad är Sverige utan svenskheten. Förutom linjer på en karta. Jag vill ha mitt land tillbaka. Vill ha friheten. Integriteten. Orden blir till sand som rinner genom mina fingrar. När ni klipper hennes vingar.
4 år på universitet för att ta hand om mina barn och dina. De ser ingen skillnad. På en dam i sjal och en som är bar. De är barn. Men större ändå. De ser ett hjärta. Ett hopp. Där vi bara ser en kropp. En kamp. En illvilja. Vi kan inte längre tiga stilla.
”Idag skiner solen” säger den lilla flickan med de glittrande bruna ögonen. Det skimrande svarta håret fladdrande i vinden ”idag blir en bra dag” säger hon och ler. Jag klappar hennes kind och kysser hennes panna. Svarar dröjande ”Ja, idag blir en bra dag”. För jag tänker sätta ner min fot. Låta det stanna. Vid det här. Kommer inte längre sticka huvudet i sanden. Vara tyst. Hon är 2 och ett halvt. Jag. 36. Ett halvt liv. Har varit mitt till givs. Jag kan ta av min sjal idag. Inga problem. Men jag kommer kämpa för hennes fria val till mitt sista andetag.
Dagens Insikt
Lena Åkesdotter – 36 årig förskolelärare